Den violetta timmen
I november följde höstens rysare, presidentvalet i USA. Jag
har känt mig personligt engagerad, en sak är att det betyder
mycket för världen i stort vem som är president i USA, en
helt annan att jag har Ville och barnbarnen i USA, det är
deras framtid jag tänker mest på.
Morgonen efter valnatten såg det så illa ut för Joe Biden
att L och jag inte visste vad vi skulle göra av oss, men framåt
förmiddagen kom jag med ens ihåg att Ekenäs har ett center
för rehabiliterande verksamhet som heter Sic Sac och som
sköter smärre reparationsarbeten. Jag tänkte att det gäller
att åtminstone kunna handla konstruktivt i det lilla så jag
plockade resolut fram ett par byxor som L inte hade kunnat
använda på ett tag därför att en av fickorna hade ett besvärligt
hål och därmed hade vi ett mål, om än ett kortsiktigt. Sic Sac-
lokalen visade sig vara ljus och behagligt varm, vi togs emot av
en vänlig och bestyrsam kvinna som genast synade fickan och
förtröstansfullt förklarade att den skulle gå att laga medan vi
väntade. Jobbet togs över av en annan kvinna som satt vid en
symaskin, medan två andra kvinnor, den ena i hijab, satt var
för sig och handarbetade. Stämningen i rummet var trygg
och lugn, nästan meditativ, det var tyst bortsett från surret
av symaskinen och en lågmäld radioröst som talade om för
oss att daggmaskar inte mår bra av ultravioletta strålar. Det
var någonting alldeles speciellt med det där lugnet, med den
allvarsamma och samtidigt nästan ömsinta omsorgen om
det gamla och slitna, det var som att förflyttas till en annan
värld, en annan tid, vår barndomstid.