· 8 ·
som är från landet får nöja oss med vad vi får. Det finns
en brits som är av samma målade betong som väggen
och bredvid den på golvet ligger jag.
När Efraim ännu levde och åkte till Borgå för att supa
så satte han en tändare och ett paket cigarretter i strum-
porna redan innan han åkte över med landsvägsfärjan.
Så kunde han röka sedan då han vaknade i fyllecellen.
Men jag röker inte.
Jag ligger på golvet och har inga akuta planer på att
stiga upp. Först då snuten kommer på sin första rond
och plirar in genom luckan gäller det att sitta på britsen
och se nykter ut så att man blir utsläppt.
Det finns naturligtvis ingen klocka i cellen för det är
meningen att vi ska begrunda våra synder utan att veta
när skärselden tar slut. Min biologiska klocka visar på
öl eller ens en sup av Alberts ärtsoppa. Då jag en lång
stund senare hör fotsteg i gången sitter jag redan.
Jan, 34 år, kan sitta själv.
Luckan rasslar och låset strax därefter. Eller inte rasslar
det så förfärligt. Låsen är väloljade här.
– Jaha, det var dags då, säger polisen som jag till min
lättnad inte känner från förut.
Han tittar hastigt runt i cellen och är antagligen nöjd
över att jag inte har spytt eller pissat på mig fast det
säger han naturligtvis inte för han är inte där i första
hand för att ge beröm åt fyllon.
– Tredje gången det här året, säger polisen då han