· 11 ·
gubbarna sitter och bläddrar i kvällstidningar och bara
tittar framför sig.
Vi lever i alkisarnas parallelluniversum och vill inte
kommunicera med den främmande världen omkring oss.
Livet är inte på lokal utan finns någonstans därute
och det är inte för oss.
Nio stop före bussen går visar sig vara furstligt. Jag har
pengar över till tre burkar färdkost från kiosken.
Längst fram i bussen sitter ett gäng gummor: Anders-
sons Anita, Ulla Lindman och Lisbet. De hälsar på mig
men säger inget utan tittar hellre åt ett annat håll då jag
går förbi dem i gången. Längre bak sitter skolungarna
så jag sätter mig där.
– Du har blodigt huvud, säger en av dem, Kagge, då
bussen har startat och jag har öppnat första ölen, för vi
känner varandra.
Det tar en mycket kort stund att köra genom staden
mot landsbygden. Genast blir det lättare att andas.
– Man ser att det har runnit blod ner i nacken, säger
Kagge.
– Aj? säger jag.
Nere i byn stiger jag av.
Jag går längs vägen mot Udden. Det är långt för en törs-
tig resande som har gjort slut på sista burken öl redan
före färjan. Det ryker ur Alberts skorsten.
Inne är det som vanligt. Som alltid. Albert är simmig