· 12 ·
men vaken. Limpan har slocknat vid köksbordet och
ligger med huvudet i armarna och ser söt och på något
vis oskyldig ut.
– Sidu satan, säger Albert och pekar på den blanka
flaskan på bordet, polisen tog dig och det var ett jävla
liv. Dörr-Hitler sade att du ska hålla dig borta från Fla-
mingo en tid.
– Det är där jag har suttit hela dagen, säger jag och
häller upp och Albert säger hähähä.
Någonstans i de djupaste skrymslena av sin reptilhjärna
uppfattar Limpan ljud. Han öppnar ögonen men klarar
inte av att lyfta huvudet men ser mig ändå för jag sitter
på rätt sida. Reptilhjärnan är den enda hjärna han har.
– Arrivederci! säger han, arrivederci! och sjunker
sedan tillbaka in i tryggheten.
Och där sitter vi sedan, Albert och jag. Vi pratar och
dricker.
Det var förstås Albert som såg in i framtiden och var
smart nog att sätta femtiolappen i min ficka medan
Limpan klädde på mig mössan. Sedan då dagens kvot
av ord tar slut bara dricker vi.
Och så småningom, som insekter på hösten, vänder vi
oss på rygg en efter en och somnar in. En kall och klar
vinterdag i yttersta skärgården har nått sin ände.
Men före allt detta är det höst.