”De kan inte planera nåt överhuvudtaget”, konstaterade
Karolina medan hon ofrivilligt doppade sitt långa mörka hår
i den nästan tomma sopptallriken, ”allt ska sparas till en minut
före deadline. Vilket jävla jobb.”
Egentligen höll Olivia inte med. Hon hade jobbat tillräckligt
länge som sommarredaktör för att inse att hon inte var någon
journalist, och när Karolina drömde högt om skrivstipendier
hörde hon bara på med ett öra. Jobbet var helt okej. Det var
bara det att något saknades numera, utan att hon kunde sätta
fi
Någonting med att gå in genom dörren till kontoret på mor
fi
fi
igen. Senast på eftermiddagen brukade hon inse att hon stirrat på
fl
orka formulera en enda mening. Från de andra rummen hördes
det svaga ljudet av smattrande tangentbord, klickande datormöss.
Samtal i olika tonlägen. Hon bläddrade genom andras sidor,
konkurrenternas, och kände sig fortfarande lika tom. Hundratals
fi
Idéer. De sög den sista batteriprocenten ur henne och gjorde
det omöjligt att ens börja.
Häromdagen hade hon gjort en ny mapp på Pinterest med
rubriken Self care. Det fanns redan ungefär femtio pins i den, om
att sova tillräckligt men ändå stiga upp tidigt, äta olika grönsaker
och dricka vatten. Det fanns listor över morgonrutiner och tips
om att sätta gränser mot andra. Dessutom hade hon av någon
ff
ff
stubbe, rutiga ylleplädar, skogar eller sjöar eller båda, en liten
brasa framför ett tält. Hon tittade på dem på kvällarna när hon