lagt sig, och ibland på morgonnatten då hon inte kunde somna
om. Ganska ofta gick hon igenom dem på jobbet också.
”Ska vi gå genom Kampen?” undrade Karolina när de var
klara med lunchen.
Hennes favoritväg tillbaka till kontoret snirklade sig genom
köpcentret, ända ner till första våningen och ut på Narinken,
shopping och folkliv. Speciellt illa tyckte hon om torget och alla
dem som drällde runt där: politiker, knarkare, kampanjarbetare,
tiggare, ungdomar som borde ha varit i skolan, försäljare. Hon
hade svårt att förstå hur de stod ut i kylan, men de var alltid där.
Rödkindade och med stora mössor, färdiga att attackera en.
Om de inte hade stått där hade hon gärna promenerat över den
öppna skvären, tittat upp mot den blå himlen mellan kapellets
runda trävägg och gamla busstationen, kanske rentav tagit en
omväg via Glaspalatsets innergård förbi konstmuseets kupoler
och takfönster.
Men det var det inte värt, inte om man under en sträcka på
hundrafemtio meter blev ombedd att stöda Greenpeace, byta
elleverantör, rösta på Samlingspartiet, ta en gratis dagstidning
utan att förbinda sig till någonting och, kanske ärligast, hosta
upp två euro till en typ i akut behov av starksprit.
Till Olivias lättnad var lunchrasten slut för länge sedan. De tog
den snabbare vägen via Urho Kekkonens gata i stället, trängde
sig fram mellan ryska nyårsturister och – eftersom det fortfarande
var snöfritt – en handfull envisa skejtare. Det var dystert och
mulet, men borta över havet, åt Sveaborg till, delade molnen på
sig och avslöjade att solen fortfarande existerade.
Texterna och bildmaterialet för den kinesiska nyårsfestivalen var
klara och det var dags att lägga ut dem. Trumma upp en storm