7
och häxor. Fantasifoster fanns inte i riktiga världen.
Det gjorde däremot hästar. Hon drömde ofta mar-
drömmar om stora, gula hästtänder som nafsade
efter henne och ilskna ponnyer som bockade tills
hon landade på golvet i manegen.
Mammorna förstod ingenting när Maja försökte
förklara att hon och hästar helt enkelt inte hörde
ihop. Hästar var bara inte hennes grej. Hon var inte
som sina föräldrar. Johanna och Louise var den sor-
tens människor som aldrig varit rädda för någon-
ting. De fattade inte skräcken en människa kunde
känna inför massiva djur. Mamma Johanna hade
vuxit upp med en pappa som födde upp hästar och
suttit barbacka på en hästrygg innan hon kunde gå.
Louise hade tävlat i hoppning när hon var yngre.
Hon hade haft en egen häst och alltid suttit upp i sa-
deln igen när hon trillat av. Maja hade sett bilder där
Louise avslappnat lutade sig framåt i sadeln medan
hästen flög över jättehöga hinder. Själv skulle Maja
aldrig våga, men det vägrade mammorna fatta. De
var liksom blinda och döva för Majas rädsla. För
dem var det självklart att hästen är människans bäs-
ta vän och att det skulle göra Majas självförtroende