10
Efter två motsträviga år i stallet var Maja fortfaran-
de skakis när hon skulle rykta, sadla, sitta upp, skritta,
trava och galoppera. Galoppera var såklart värst. Det
gick fortast och risken var störst för att hästen skul-
le bocka eller skena över hela manegen. Maja hade
sett det hända hur många gånger som helst, både för
nybörjare och mer vana ryttare. Hästen drog iväg,
bockade eller gjorde en så tvär sväng att den stackars
ryttaren inte hölls kvar i sadeln. Det gick inte att lita
på hästar. När man minst anade det slog de till.
Näst värst efter att galoppera var att rykta hästen.
Maja blev fuktig i handflatorna bara hon tänkte på
hur det var att stå instängd i en trång box med en
stor häst som när som helst kunde bita efter hen-
ne, trampa på hennes fötter eller sparka henne så
hon fick hjärnskakning och dog på sjukhuset med
mammorna gråtande vid sängen. Både Louise och
Johanna skulle sörja och ångra sig bittert över att de
tvingat sin älskade lilla dotter att syssla med en så
livsfarlig sport som ridning. Men då skulle det vara
försent. Rätt åt dem.
De bästa ridlektionerna var de då hästen redan
gått en lektion och Maja fick ta över en ryktad, trän-