11
sad och sadlad häst. Ibland ljög hon efteråt och sa
att hon inte hade tid att ta hästen till stallet och
sadla av den. Hon brukade fejka en uppgiven min
och mumla nåt om ett oerhört viktigt möte (det
brukade Louise säga när Johanna pratade om att
storstäda). Sen smet hon iväg så fort hon kunde. Det
brukade inte vara något problem. I varje stall fanns
en armé av småtjejer som mer än gärna tog hand
omhästarna.
I hemlighet hade Maja under de senaste veckorna
planerat att rymma från ridlägret. Bara sticka och
göra något trevligt istället. Nu insåg hon att rym-
ningsplanen aldrig skulle gå att genomföra. Vart
skulle hon ta vägen? Trots att det var sommar kun-
de hon väl ändå inte sova under en gran i skogen.
Och vad skulle hon äta? Blåbär och myror? Tänk
om det fanns människoätande björnar som lufsade
omkring bland träden? Mormor och morfar bodde
för långt borta, dessutom skulle de ställa obekväma
frågor och kanske köra tillbaka henne till lägret. För-
rädare! Eller ännu värre, de skulle ringa mammorna.
Johanna och Louise skulle bli så besvikna. Inte arga,
men besvikna. Det var det värsta.