27
Lydia och borgmästaren skrattar men jag ser på Lydia.
–Så Syrsa vet om att du sparat pärlor?
–Hon brukar leka med dem innan hon somnar. De är
inte så stora.
–De kommer att vara mycket vackra på Allis klän-
ning, säger Birle. Mycket vackra.
Syrsa biter en stor bit av brödet och ser upp mot himlen.
–Har ni sett vad många fåglar! Är de hungriga?
Flera andra på torget har lagt märke till samma sak:
himlen är svart av fåglar, de flyger i cirklar och mönster
som om de styrdes av en osynlig hand, folk pekar och
lyssnar, fåglarna skriker.
–Är det dagskator? frågar Syrsa.
–Jag tror det, säger Birle. Det är bara dagskator som är
så där stora. Vad konstigt, borde inte de ha flugit söderut?
–Så där många fåglar på en gång har jag aldrig sett
förut, säger Alli.
Norma, den gamla kvinnan som bär ett barn i en sele
på magen, blundar och Syrsa tar en bit till av brödet, det
är bara Birle som står kvar och ser upp mot himlen. Jag
hör hur hon mumlar om märkliga fåglar och tecken i
skyn, men till sist sätter också hon sig.
–Så, säger Lydia och ser på oss andra. I kväll är det
min tur att berätta en saga.
Vi rätar på oss, det här är middagens bästa stund. Då
man stillat sin hunger och bara äter för att det är gott,