28
turas man kring varje eldtunna om att berätta en saga för
de andra.
Birle har berättat sagan om hur drottningen fick sina
många skepp, Norma har berättat sagan om fyren som
aldrig slocknade och jag har läst ett kapitel ur Myter och
fakta om pärlornas ursprung.
–Jag ska berätta sagan om Syrsa, säger Lydia och Syrsa
skrattar.
–Det är den bästa sagan, tycker jag!
–Det var en gång en flicka som bodde långt borta i den
södra regionen. Hon dök tillsammans med sin pappa, och
hon plockade hindbär med sin mamma, och en vacker kväll
då octopoda tändes på himlen simmade hon ut i havet.
Syrsa var inte gammal då, men precis som alla barn i
den södra regionen hade hon lärt sig simma innan hon
lärde sig gå. Vattnet var varmt och stjärnorna speglade
sig i vattnet, och Syrsa hörde en sång från havets botten.
–Det var inte bara en sång, avbryter Syrsa. Det var
också morranden, och skratt, och jag förstod ingenting.
–Hon låg där på rygg i vattnet och lyssnade på alla
havets ljud, och så föll det henne in att dyka. Hon hade
ingen dykarhuva med sig, men hon ville ändå omfamnas
av vattnet. När hon dök hittade hon en vacker röd pärla,
och när hon tog den i sin hand förstod hon att det var den
som sjöng. Hon plockade en blå pärla, och hörde att det
var den som morrade.