Fia och andra noveller
42
suttit i skräddarställning på golvet. När hon insåg att det var
sent steg hon upp, precis som man ska, för att gå tillbaka till sitt
rum.
Hej, det är kiva att kunna prata med den man bor med, att
det inte blir så där anonymt att man bara går förbi varandra,
sade Oliver när hon var på väg ut. Hon hejdade sig, visste inte
vad hon skulle svara, så hon log bara generat och gick därifrån.
Efteråt skämdes hon för att hon hade verkat blyg.
De fortsatte prata och dricka te. I övrigt levde de separata liv.
Han gick till sina föreläsningar och hon till sina. De studerade
olika saker vid olika universitet; han skulle bli journalist, hon
modersmålslärare ifall hon inte kom på något annat. Hon blev
glad om han var hemma när hon kom hem. Det kändes mera
som ett hem när hon hörde musik som spelade svagt bakom
hans dörr medan hon hängde av sig jackan. Hon kände sig
besviken om han inte var hemma.
Det var lätt att reglera umgänget med honom, det var så
kravlöst hur de levde sida vid sida i bostaden de delade. Hon
kände aldrig att hon trängde sig på honom, och hon skulle
heller aldrig ha betett sig så att han skulle ha upplevt det så.
Hon trodde sig känna gränserna, förstå spelet; det gällde att
inte vara för angelägen, sköta umgänget lätt och villkorslöst.
Och mellan allt det lätta villkorslösa kom ibland de längre
djupa samtalen, helt oplanerat, som det blir när båda dricker
te och ingen går in till sig utan sitter kvar vid köksbordet och
lyssnar med blicken i den andras.
Så småningom började de små förtroendena komma. Han
berättade att han inte kom särskilt bra överens med sin pappa,
de hade så olika värderingar. Hans pappa direktören var höger
och konservativ och ansåg att Oliver var alltför bohemisk. Hon
förstod inte hur pappan kunde göra det men sade inget. Att