43
OLIVER
någon kunde tycka att Oliver var bohem, för henne framstod
han som rätt vanlig och skötsam. Fast han hade skrivit ut sig
ur kyrkan. Det var förstås inte helt borgerligt.
Det kändes som om han tyckte om henne, och hon tyckte
absolut om honom. Hon blev allt mer fäst vid hans sällskap,
men höll tillbaka för att inte verka påflugen. Hon kom på
sig själv med att reagera när han kom från duschen med bar
överkropp och handduken draperad kring höfterna. Hon fick
en oro i kroppen och en klump i halsen nästan som om hon
ville gråta. Skulle hon göra likadant? Gå med handduken virad
kring kroppen så att han såg henne? För att möjligen väcka
samma sak hos honom?
Ibland kunde han knacka på och komma in i hennes rum och
inleda ett samtal. När hon låg och läste kunde han till exempel
komma och ursäkta sig och be att få låna något som fanns i
köket, och så började de prata, och han dröjde sig kvar betydligt
längre än han förmodligen hade tänkt, och tiden upphörde
att existera, och hon brydde sig inte om att hon hade tenta i
morgon för hon ville ta vara på den här stunden med Oliver.
Han hade flickvän. Han nämnde det i ett ganska tidigt skede.
Flickvännen studerade på en annan ort så de träffades inte
så ofta. Han nämnde det i förbigående, som man nämner en
människa som är viktig i ens liv. Men hon blev ledsen, även om
hon visste att hon inte borde. Sorgen kändes som en klump i
bröstet. I nästa ögonblick blev hon arg på sig själv för att hon
var så dum att hon hade hoppats. Men hon visade inget utåt,
hon skulle hellre ha dött än visat något så patetiskt, och hon
trodde att hon också i fortsättningen betedde sig helt neutralt
när han talade om sin flickvän.
Hennes första kontakt med flickvännen var en kväll när den
ärtsoppsgröna trådtelefonen på telefonbordet ringde. Hej det