Fia och andra noveller
46
Några timmar senare, när hon låg och läste, med dörren cirka
tjugo centimeter på glänt, hörde hon dem komma. Det blev
genast en annan atmosfär i lägenheten, också i hennes rum.
Hon hörde dem tala med varandra, inte viskande, men lågmält,
en mansröst och en kvinnoröst, hur det prasslade när de tog av
sig ytterkläderna, hur galgarna skramlade och gnisslade mot
hatthyllans stång. Hon väntade en stund, hörde hur dörren
öppnades till hans rum och de gick in till honom medan deras
lågmälda samtal fortsatte. När hon bedömde att de var inne
i hans rum steg hon upp och gick ut i köket. Dörren till hans
rum var öppen och mitt på golvet stod flickvännen och såg sig
omkring, som man ser sig omkring när man kommer till ett
nytt ställe. De höjde båda blicken och såg på henne när hon
passerade dörröppningen på väg till köket. Hon hälsade först,
sedan Oliver, och sist kom ett tvekande hej från flickvännen. Ett
kort hej, inget mer. Han presenterade dem inte för varandra.
Hon var förvånad och lättad över att flickvännen såg så all-
daglig ut. Kortare än hon hade föreställt sig, ljushårig som hon
själv, inte så smal som hon hade trott. Inte heller tjock, men
inte den trådsmala, vältränade typen som hon hade målat upp
för sitt inre. Varför hade hon gjort det? Varför hade hon trott
att flickvännen skulle se bra ut? Inte var Oliver heller snygg
på det sättet, även om han såg behaglig ut. Varför skulle han
då ha en snygg flickvän?
Borde hon ha presenterat sig för flickvännen? Eller var det
inte i så fall Oliver som borde ha presenterar dem för varandra?
Men varför skulle han det? Oliver och hon var ju bara två
personer som slumpen råkat föra samman i en studentbostad.
Varför skulle hon då ta hans flickvän i hand och presentera
sig med namn? Det skulle ju vara som att säga att Oliver och
hon hade en relation till varandra, som om de kände varandra.