49
OLIVER
hans lätt behårade bröstkorg. Hon rörde sig försiktigt för att
inte väcka honom, gick via badrummet till sitt rum, och lade
sig på rygg i sin säng och stirrade ut i mörkret.
Mot efternatten lyckades hon äntligen somna, och sov så
djupt att hon vaknade sent, och då hade han försvunnit ut.
Hon var både besviken och lättad. Hon var hemma hela dagen,
det var en söndag, och väntade med skräck på att han skulle
komma tillbaka.
När han slutligen kom hade hon dörren stängd till sitt rum
och satt och läste utan att begripa ett ord. Hon borde kanske gå
ut och säga något? Visa att allt var okej? Så att han inte skulle
oroa sig. Så han inte skulle tro att hon inte var okej. Hon borde
verkligen gå ut för att signalera att allt var som vanligt. Innan
hon hann göra något hörde hon hur han gick ut i badrummet
och duschen började strila. Då ringde telefonen. Hon tvekade
men insåg att hon måste gå och svara. Hon fruktade det värsta
när hon tog luren. Lättnaden var obeskrivlig när det var en
mansröst som frågade efter honom. Hon hörde strilet upphöra
och förstod att han hade hört när hon sade ”ja, det är han, vänta
lite”. I nästa ögonblick öppnade han badrumsdörren och kom
fram till henne med ångande överkropp och en handduk kring
höfterna. Han hälsade inte, varför skulle han göra det när han
var på väg att tala i telefon? Han tog luren ifrån henne, som
hon tyckte lite omilt, otåligt? Han gick inte in på sitt rum utan
skötte samtalet med den fuktiga ryggen mot henne, stående
framför hallspegeln, och hon insåg att spegeln gjorde att han
även kunde se henne om han lyfte blicken. Hon gick in på sitt
rum och lämnade dörren cirka femton centimeter på glänt.
När han avslutat samtalet hörde hon hans bara fötter klibbigt
tassa förbi hennes rum, han gick tillbaka till badrummet för att
några minuter senare återvända till sitt rum. Hon hörde honom