51
OLIVER
Jag älskar ju min flickvän, tillade han efter en stund.
Hon hade ingen aning om vad hon borde säga eller göra.
Han vände sig om.
Det var fel mot dig också. Hoppas du inte tycker att jag är
en idiot, sade han och tittade på henne.
Hon svalde med möda ner det hon hade i munnen.
Nej, fick hon fram. Det var ju mitt fel också. Hon log snabbt
och generat och kände att hon inte hade kontroll över sitt
ansikte.
Han stod lutad mot diskbänken, men besvarade inte hennes
leende. Han såg allvarlig och tankfull ut.
Men jag vill fortfarande ha dig som vän, sade han.
Och jag dig, sade hon. Också.
Då såg han på henne och log sorgset, och hon fick fram ett
leende tillbaka. Sedan vände han sig om och lät blicken svepa
över diskbänken och sade i ett helt annat tonfall att han var
tvungen att plugga till en tråkig statistiktenta hela dagen. Hon
sade något i stil med ”usch nej”för att visa sin medkänsla, vilket
han besvarade med ett mellanting mellan en grimas och ett
leende. Så tog han sin tekopp och gick tillbaka till sitt rum.
Efter det blev det nästan normalt igen. Eller man kan kanske
säga att det blev som tidigare, för hennes del hade det ju aldrig
varit helt normalt.
De fortsatte prata, diskutera. Livet, världen, framtiden. Allt.
Egentligen allt. De berättade om sin uppväxt för varandra,
jämförde orterna de vuxit upp på. Skrattade, ofta skrattade de.
En natt satt hon ensam vid en bardisk på en nationsfest. Hon
hade blivit glad när hon upptäckte att Oliver var där med någ-
ra kamrater som hon inte kände. Men hon visste förstås vad
som gällde. Hon var skicklig på att veta vad som gällde. Och