Fia och andra noveller
54
Camilla höjde på ögonbrynen. Det var en fullt tillräcklig
tillrättavisning för att hon skulle förstå hur fel frågan var. Att
Camillas och lärarens relation inte kunde mätas i sådana banala
termer som bra och dåligt. Den var mera komplex än så, allt
var mera komplext än hon någonsin kunde ana. Livet var hårt
och skulle levas hårt. Smärta och mörker hörde livet till. Det
skulle kosta att leva och män var vilda hästar som skulle tämjas
och kampen för att tämja dem var vacker. Det var det som var
skönhet, det var det som var konst.
Jag tror inte på förhållanden, sade Pamela senare på kvällen
och blåste ut cigarettrök med hakan lyft. Camilla rörde inte
en min. Det var omöjligt att avgöra om hon höll med. Hon
hade en vana att se ut att kritiskt begrunda varje påstående som
yttrades, väga det kräset på sin inre guldvåg utan att avslöja
vad hon själv ansåg. Den hemligheten fick världen gissa sig
till bäst den kunde.
När hösten kom såg hon fram emot att träffa Oliver igen.
Han hade redan kommit när hon anlände, det såg hon på att
posten hade lyfts från dörrmattan till hallbordet, men han var
inte hemma. Nästa morgon hann hon gå innan han steg upp.
Men när hon kom hem på eftermiddagen stod han i köket och
diskade och hon gick dit för att säga hej. De pratade lite om
hur sommaren varit tills han sade:
Jag ska flytta.
Hon frös till. Det var som om golvet sjönk undan. Som ett
slag i ansiktet. Så plötsligt. Han stod med sina seniga händer
nere i löddret, långsamt och ömt förde han diskborsten över
kärlen. Hennes kärl låg tillsammans med hans i diskhon, han
diskade dem samtidigt.
Jaha, sade hon bara.