57
OLIVER
Hej, sade hon medan hon fortsatte nicka och kände hur
läpparna darrade och tårarna rann.
Hej, sade han stelt och vände sig om.
Efter att ytterdörren slagit igen efter honom kom hon på
fötter, sprang och rev upp den igen och ropade med rösten
sönderriven av gråt ner i trapphusets ekande svalg:
Hör av dig ifall du glömt något!
Hon höll andan medan hon lyssnade efter ett svar, men
det enda hon tyckte sig höra var gnisslet av gummisulor som
försvann nerför trapporna.
Följande måndag vaknade hon av en nyckel i ytterdörren. Hon
steg upp för att se efter vem det var och i korridoren utanför
stod en flicka med håret i två hästsvansar och en röd klänning
med rosa hjärtan på. Hon förklarade att hon skulle komma och
titta på rummet som erbjudits henne.
Hon gick in i Olivers rum och började ställa frågor. Vem
hade bott här tidigare? Hur noga hade han städat innan han
flyttade? Hur hade de fördelat städningen sinsemellan? Delade
de på toalettpapper, hushållspapper och diskmedel och sådant
eller hade de eget? Hade hon ofta folk över i lägenheten och
brukade hon komma hem sent om nätterna? Hur var hyllorna
uppdelade i köket, var det verkligen rättvist som det var nu,
hade hon inte mera utrymme än hon borde ha?
Nästa helg flyttade flickan som hette Mira och studerade
barnpedagogik in. Deras umgänge sträckte sig till att de hälsade
när de såg varandra. I övrigt höll de sig på sina rum och undvek
att gå ut i köket när den andra var där.