Hangö, den 1 augusti 1979
En ensam fiskmås svävade högt över sjöbodarna. Luften bar
henne lätt, ljum under det vita bröstet, ett svagt sus mot de svarta
vingpennorna. Vid kajen och lyftkranarna glittrade havet i den
tidiga morgonsolens låga strålar. En bit därifrån avtecknades
fiskebodarna som svarta rektanglar vars bryggor sträckte sig ut i
vikens alggröna vatten.
Hon öppnade sin näbb och skriade sorgset. Ljudet vibrerade
ut ur den smala strupen och spred sig genom tystnaden. Skri-
ken ekade mot de snedvuxna tallarna på bergsklacken bakom
bodarna och sänkte sig över vägrenens kamomill och torra ra-
nunkelstånd.
I en säng på Sunnanvägen tvinnade en man in sig i sina
svettvåta lakan och önskade att han kunde stänga fönstret.
Hungern slet i måsens mage. Hon lyfte blicken mot horison-
ten. Ingen flagnad trålare mullrade hemåt mellan kobbar och
skär med lastrum stinna av strömming. Ingen hukad man i en
liten roddbåt var ute för att vittja sina nät och fylla sin durk med
flundror och abborrar.
Skriken tilltog i styrka och den svettige mannen svor i sin säng.
Nu svarade någon. Vingspetsarna reagerade innan måsen själv
insett vad hon hört. I öster reste sig det röda vattentornet högt
över staden, men måsen vände sig i motsatt riktning, mot ljudet
av andra måsar.
Någonstans i närheten fanns det föda. Men var?