40
Jag tyckte inte om nätterna.
Hemma i vår lägenhet hade jag ett eget rum. Det var litet som
en skrubb, sa mamma alltid, men det var bara mitt. Varje kväll
knölade jag in mig i ett hörn under mitt gula täcke, och jag visste
att ingenting hemskt kunde hända. Kaninen, nallen och flodhäs-
ten höll vakt i min fotända, och bilden av alfabetet hängde över
min lilla stol. Mammas säng var precis på andra sidan den tunna
väggen, och om jag hade en mardröm behövde jag bara knacka.
Mamma knackade tillbaka, och då kunde jag somna om.
Nu sov jag i tant Märtas sängkammare. Jag hade min egen
säng, en liten, brun utdragbar låda som jag misstänkte var menad
för småbarn. Jag hade limmat upp några glansbilder som tant
Märta hade låtit mig få i bokhandeln en gång, men det hjälpte
inte. Inga hästar eller blomsterkorgar fick mig att sova lugnt när
tant Märta förde oljud på nätterna.
Jag vaknade med en rysning när det bekanta kvidandet väckte
mig en natt. Trädgården låg stillsam och midnattsblå utanför det
halvöppna fönstret, så jag förstod att det var sent. Jag kände på
mig att sparkandet skulle börja snart.
Jag drog upp filten över mina öron, men ljuden stängdes inte
ute. Det knarrade till under tant Märtas lakan när hennes ben
började trampa fram och tillbaka över den gamla madrassen, kor-
ta, ryckiga sparkar som om hon sprang fort, fort i sina drömmar.
Ofta var det bara ljud. Hemska, gråtande, pipande ljud, som
en gnisslande dörr eller en ledsen hund. Snörvlande, hulkande
snyftningar som slutade i ett långt, utdraget morrande. Ibland