42
långsamt droppade ur henne. Jag visste att hon höll handen för
munnen så att jag inte skulle höra hur ont det gjorde.
Efter en stund tvättade hon händerna, släckte lampan och
kom tillbaka in i sängkammaren. En svag doft av tvål från den
rosa droppflaskan nådde mina näsborrar.
Hon gick fram till fönstret och stod där en stund, tittade ut på
gatan bakom häcken utan att säga något.
När hon så småningom sjönk tillbaka ner på sängen och släck-
te lampan sov jag nästan redan.
En dag, det var tidigt på sommaren när jag inte hade varit hos
tant Märta särskilt länge, bestämde jag mig för att rymma. Jag
var inte säker på hur många dagar som hade gått sedan jag senast
såg min mamma, men jag visste att de var fler än jag kunde räkna
utan att börja gråta.
Det fanns bara en väg som ledde ut ur Hangö, och om man
följde den tillräckligt länge så kom man till Karis. Det hade
mamma förklarat, och när vi satt på tåget hade hon pekat ut
landsvägen som slät och grå löpte bredvid järnvägen. Jag anade
att det skulle ta ganska lång tid att gå dit, säkert flera timmar,
men det bekymrade mig inte. Mamma kanske inte var där, hon
kanske var i London och letade efter pappa precis som tant Mär-
ta hade sagt, men jag kunde inte sluta tänka på möjligheten att
hon ändå kunde vara hemma.
Jag visste precis hur det skulle kännas. Jag skulle ta tag i det
stora, runda handtaget och dra upp den tunga glasdörren som
ledde in i höghuset. Jag skulle gå över det fläckiga stengolvet,
med mina träskor klapprande ända fram till hissen. Jag skulle
trycka på nummer tre, en knapp som hade en liten spricka i ena
kanten, och så skulle dörren falla igen bakom mig med en suck-
ande smäll. Sen skulle jag se våningarna glida förbi utanför det
lilla fönstret, ända tills hissen stannade med ett ryck som fick
mig att vingla till i mina träskor.