43
Därefter skulle jag skuffa upp dörren, och ta fem ekande steg
till den bruna dörren där det stod Mårtensson. Jag skulle trycka
på den hårda svarta plastpluppen, och dörrklockan skulle skrälla
till inne i vår hall.
Sen kom den allra bästa biten. Mamma skulle öppna dörren
försiktigt. Hon hade ögon som var våta av tårar, men när hon såg
mig kastade hon sig framåt och lyfte upp mig, och kramade mig
hårt, hårt och länge. ”Älskade lilla barn”, skulle hon säga. ”Mitt
eget lilla lurviga Lo-djur. Var har du varit så här länge? Jag har
letat och letat i hela världen, men jag kunde inte hitta dig.”
Sen skulle vi gå in i vårt lilla kök, och jag skulle sitta i mam-
mas famn och äta surskorpor och dricka äppelsaft.
Det var väldigt lätt att föreställa sig.
Att rymma var ännu lättare än jag hade föreställt mig. När
tant Märta gick ner i källaren för att hämta tvätten sa jag att jag
skulle gå och hälsa på Tina. ”Gör det”, sa tant Märta. ”Stanna
inte för länge bara.”
Jag sprang nedför trappan, men istället för att fortsätta ut på
gräsmattan och in genom häcken till Tinas hus smög jag mig ut
på gatan.
Jag svalde när jag klev ut på det torra gräset under björken. Ga-
tan var tom, men jag kände mig plötsligt säker på att det fanns
människor bakom alla fönster. Människor som inte tyckte att en
liten flicka borde vara ute för sig själv. Som snart skulle komma ut
och vara arga på mig, berätta för mig att jag borde skynda mig hem.
”Jag ÄR på väg hem”, muttrade jag argt för mig själv. ”Mitt
riktiga hem. Till min mamma.”
Jag gick snabbt, och gratulerade mig själv till att jag hade varit
klok nog att sätta på sandaler istället för träskor. De skulle för all
del inte klappra lika fint på golvet när jag kom hem, men de var
mycket lättare att springa i.
Jag vände mig om och tittade bakåt mot tant Märtas gröna
hus. Ingen syntes till, men jag började ändå gå allt fortare tills jag