44
småsprang längs med sidan av gatan. Om en liten stund skulle
det dyka upp en annan gata, det visste jag. Då kunde jag svänga,
och tant Märta skulle inte kunna se mig längre.
Två cyklar rasslade ut från en gård framför mig. Jag stelnade
till, rädd för att någon skulle fråga varför jag hade så bråttom.
Men de stora flickorna som trampade iväg ägnade mig inte en
blick, och jag andades tacksamt ut.
En klunga höga tallar tornade upp sig på min sida av ga-
tan, och marken under dem var slät av gula tallbarr, hala under
mina sandaler.
Utanför ett vitt hus stod en gammal farbror och klippte häck-
en med en stor, rostig sax. Gröna löv och kvistar föll till marken,
och hans runda, bara mage var strimmig av lövbitar. Han vände
sig om och log stort mot mig när jag gick förbi. ”På väg till kios-
ken? Ska du gå och köpa dig lite gott, kanske?”
Han såg snäll ut, men jag bara nickade och gick ännu fortare.
Jag ville inte att han skulle fråga vem min mamma var, och jag
ville inte berätta vart jag var på väg. Nu var jag nästan vid hörnet.
Om jag svängde åt vänster så trodde jag att jag skulle komma till
landsvägen så småningom. Jag tänkte på mamma, och så började
jag springa igen. Mam-ma, mam-ma, mam-ma slog mina sanda-
ler mot den knöliga asfalten. Mam-ma, mam-ma dunkade mitt
hjärta hårt i min bröstkorg. Jag kände mig glad och ledsen och
rädd på samma gång, och ensammast i hela världen.
En vit hund gläfste utanför huset på hörnet, men jag visste att
den inte kunde komma ut genom staketet. Jag räckte ut tungan åt
den. ”Skäll du”, sa jag. ”Jag tänker gå till Karis, och du får stanna
där på din dumma gård.”
Jag slank runt hörnet. En stor stubbe stack ut ur marken, och
jag gled ner och satte mig på den, plötsligt osäker på om det här
var en bra idé eller inte. Hunden bjäbbade envist bakom mig,
men jag hörde den knappt.