45
Tänk om jag inte hittade hem? Jag visste att landsvägen ledde
till Karis, men jag trodde inte att den slingrade sig rakt fram
till vårt hus. Adressen var Tallvägen 8 A 7 – mamma hade lärt
mig den utantill, tallvägen-åtta-aaa-sju, men jag var inte säker på
hur jag skulle ta mig dit. Det kanske var en lång väg att gå från
landsvägen till vårt hus.
Dessutom var jag ganska hungrig, och det skulle bli makaro-
nilåda. Den stod redan på diskbänken i köket, det visste jag, tant
Märta hade hällt äggstanning över den och det var snart dags att
sätta in den i ugnen. Hon skulle lämna den i ugnen extra länge,
hade hon sagt, för hon hade lärt sig att jag älskade de brunstekta
bitarna utanpå.
Min mage kurrade vid tanken på knapriga makaroner, och jag
sparkade en kotte så att den flög ut på vägen i en vid båge.
Jag steg upp och blängde på hunden, som hade slutat skälla.
”Nästa gång packar jag en matsäck”, viskade jag. ”För det är fak-
tiskt ganska lång väg att gå.”
Jag halvsprang hela vägen tillbaka till tant Märtas hus, och
slank in i köket precis när hon slamrade in makaronilådan i den
heta ugnen.
”Var du tillbaks redan?”
Jag nickade. ”Jag ångrade mig. Jag ska leka med snäckorna
istället.”
”Gör det”, sa tant Märta. ”Det blir mat så småningom.”
Jag försökte aldrig rymma till landsvägen igen.
En solig dag när vi nyss hade kommit hem från stranden låg jag
på en handduk under ett träd och stirrade upp på molnen. Jag sög
långsamt på kanten av ett Mariekex, och funderade på att hämta
ut lådan med snäckorna.
Tant Märta kom ut med sin kaffekopp och satte sig på den blåa
träbänken. Hon kisade upp mot de små gröna äppelkarten som