46
nyligen hade dykt upp i grenarna. ”Vänta bara till september. Då
ska du få smaka de godaste äpplen du någonsin ätit.”
”Jag tycker inte om gröna äpplen”, sa jag och grimaserade.
”Dom är sura och hårda.”
Tant Märta sörplade i sig lite kaffe, sen skakade hon på huvu-
det. ”Inte dom här äpplena, sidu. Dom är bara lite gröna, mest är
dom skära och vita och nästan genomskinliga. Sötare och safti-
gare äpplen har du aldrig sett, det bara rinner ur dom.”
Det lät konstigt och lite äckligt, tyckte jag, men tant Märta
fortsatte. ”Det var min man som planterade det här trädet för
mer än tjugo år sen nu. När vi var nygifta. Tanken var att våra
barn och trädet skulle växa i takt, men så blev det nu inte sen.”
Jag satte mig upp, och svalde det sista av mitt kex. ”Men du är
ju inte gift! Vad hände med barnen?”
Tant Märta tittade ner i sitt kaffe. ”Visst är jag gift”, sa hon
stillsamt. ”Min man bor inte här längre, men inte är vi mindre
gifta för det.”
”Var bor han då?” Jag försökte föreställa mig hur tant Märtas
man kunde tänkas se ut, men det var omöjligt att gissa. ”Varför
bor han inte här?”
”Han bor i Täktom. Du får väl fråga honom varför, om ni ses
någon gång. Fast det är inte troligt, själv har jag inte sett honom
på många herrans år. Men det var han som hämtade hem dom
där snäckorna som du leker med hela tiden. Han var sjöman,
seglade kors och tvärs över världens hav.”
”Till och med till Afrika?”
”Några gånger. Men oftare till Karibien. Han var borta många
månader åt gången, så jag blev ju van vid att vara ensam.”
”Tyckte han om det? Karibien?” Jag föreställde mig hajar och
sjörövare och lysande blått vatten.
Tant Märta satte ner kaffekoppen på bänken bredvid sig.
”Hördu, jag skulle säga att han tyckte om det lite för mycket.
Men nu pratar vi inte mera om det.”