47
Jag hittade en kexsmula på handduken och åt upp den. ”Bar-
nen då? Vad hände med dom?”
Tant Märta knäppte händerna i sin famn. Hon satt tyst en
stund innan hon svarade. ”Lilla Einar, han var den första. Han
var alldeles för liten, han kunde inte andas.”
Jag svalde. ”DOG han?”
Hon nickade. ”Han sov när han kom ut, och han vaknade
aldrig.”
”Var du ledsen då?”
”Nog var jag det. Men så är det här i livet. Människan spår,
och Gud rår. Inte fanns det nånting vi kunde göra åt det.”
”Och dom andra barnen då? Vad hände med dem?” Jag såg
mig omkring, som om jag trodde att okända bebisar skulle kom-
ma krypande ut ur vinbärsbuskarna vilken sekund som helst.
”Hördu, det blev ingenting av dem heller. Och dom blev aldrig
tillräckligt stora för att få namn.” Tant Märtas röst lät plötsligt
trött och gammal.
Jag funderade på de små, namnlösa barnen som aldrig fick
finnas, och jag tyckte synd om tant Märta. ”Om jag hämtar ut
snäckorna, vill du leka med mig då?” frågade jag. ”Du kan få vara
Cindy, hon är störst.”
”Hördu, jag är inte så bra på det där lekandet”, suckade hon.
”Men ta ut dom och lek du, det är så man ska göra när man är
liten.” Sen vände hon sig plötsligt om och tittade ut mot porten.
”Akta dig för den där gredelina karln bara, han var just här ut-
anför igen.”
Jag snurrade runt. ”Vilken gredelina karl?”
”Nå, han den där som hänger där utanför häcken ibland”, sa
hon lugnt. ”Han tror att jag inte kan se honom, men jag vet nog
att han är där.”
Jag stirrade på häcken, lika grön och stillsam som vanligt.
Ingen syntes på gatan utanför porten.