80
sedan hon gjort entré på redaktionen som just sommarvikarie.
Hon hade varit livrädd för att göra något fel, lidit av svår tele
-
fonskräck och gömt sig på toaletten i en kvart varje gång någon
tackat nej till en intervju.
Men Christel hade varit ödmjuk och envis och på bara några
månader tuffat till sig och skrivit flera riktigt bra artiklar. Jan-
Anders hade gärna agerat mentor och rådgivare den första som-
maren och varit uppriktigt glad när hon fick en fast anställning
på tidningen några år senare.
Årets lilla sommarsprätt, däremot …
Jan-Anders skulle tyvärr arbeta hela sommaren, han tog alltid ut
sin semester först på hösten. Det innebar att han skulle vara tvung-
en att se det självbelåtna flinet dagligen de närmaste månaderna.
– Varför sitter du och glor på mig på det där obehagliga viset?
sa Christel plötsligt.
Jan-Anders hoppade till.
– Nej jösses! Jag satt och tänkte på gamla minnen, du råkade
bara komma i vägen. Ursäkta!
Christel fortsatte blänga men såg mest road ut.
– Du blir bara mera skum för var dag som går, Jacke. Det är
morgonmöte förresten, upp och hoppa nu.
Redaktionen samlades inne på chefredaktörens kontor. De var
sex stycken: Lena själv, reportrarna Christel, Lasse och Jan-An
-
ders, fotografen Kattis och sprätten Alex.
Lena började gå igenom listan för morgondagens tidning.
– Nu ska vi se. Christel, din grej om musikfestivalen?
– Fem före färdig! Kunde kompletteras med en liten gallup på
torget eller nånting. ”Ska du gå på SeaPop-festivalen?” kort och
gott. Så att folket får komma till tals också.
– Låter bra med gallup, tycker jag, sa Lena. Jan-Anders, hur
går det med cykelvägen?