83
– Varför i all världen ska jag med till Lindbergs? undrade
Jan-Anders.
Att åka ut och lyssna på en hockeytomtes skryt i sällskap med
Alex lät som en plågsam upplevelse. Vad ont hade han gjort för
att förtjäna det här?
– Lena, jag är säker på att jag klarar det här själv, sa Alex, en
fotograf tar jag förstås gärna med mig men …
– Finfint, men nu gör vi så här, sa Lena bestämt.
Alex blev sittande med öppen mun tills hon fortsatte.
– Alex, du är ny här. Jag kan inte riskera att du gör alla ny
-
börjarmisstag i en så här viktig intervju. Jacke, du övervakar och
hjälper till, om du är med kan jag förlita mig på att den här gre
-
jen är vår huvudartikel i midsommarnumret. Ett så stort ansvar
kan jag inte lägga på en sommarvikarie.
Jan-Anders blev nästan lite uppspelt av att se hur rasande Alex
var.
– Jaha ja. Då förstår jag. Självklart ställer jag upp som beskyd
-
dare och ledsagare, sa han så älskvärt han bara förmådde.
Så såg han om möjligt ännu vänligare på sin nyaste kollega.
– Då stämmer vi träff i hamnen på måndag klockan 8.30,
partner?
– I hamnen? undrade Alex. Kan vi inte bara åka direkt till
Lindbergs hus?
– Visst kan vi göra det också, om du har en båt.
– En båt?
– Huset ligger på en ö. Fast du kanske hade tänkt simma, ung
och rask som du är?
I några sekunder såg Alex aningen förlägen ut, men så slog
han om till det irriterande grodflinet igen.
– Ja just ja, det hade jag inte tänkt på. Har du en båt?
– Javisst. Sabrina är liten och långsam och luktar förfärligt