11
Om man skulle fortsätta att titta på Giraffön uppifrån,
som om man satt i ett flygplan eller kanske på ryggen på
en albatross, skulle alla husen i Huvudstaden se ut som
små färggranna karameller som någon strösslat ut bland
skog och röda klippor. Om man sedan flög längre ner med
sitt flygplan – eller sin albatross – skulle man kunna se
människor, små som myror, som gick ut och in ur sina
karamellhus, körde runt med sina små myrbilar och oja-
de sig över olika små myrproblem. Men så ser förstås all-
ting ut om man tittar på det på långt håll. I verkligheten
var husen såklart inga små karameller utan riktiga hus,
och myrorna var inga myror, utan riktiga normalstora
människor, med riktiga normalstora människoproblem
att oja sig över.
I ett av de högsta husen i Huvudstaden bodde en flicka.
Hon bodde högst upp: på tredje våningen. Man får inte
bygga husen högre än tre våningar i Huvudstaden, för då
kanske man skymmer utsikten för alla mindre hus som
aldrig kommer att växa sig stora. Flickan hette Vega, och
hon brukade sitta i ett av fönstren på tredje våningen och
drömma om vad som fanns på andra sidan vattnet. Hon
hade fått en kikare av sin pappa i födelsedagspresent. Och
för henne spelade det verkligen ingen roll att man inte såg
någonting annat än hav genom kikaren, för i Vegas ögon
kunde ett hav se ut precis hursomhelst. Ibland vinkade fis-
kar och delfiner åt henne, ibland sjöjungfrur och frustande
sjöhästar. Vackrast var det när solen sken och havet glittra-
de som om en förmögen dam spillt ut alla sina pärlor och
juveler påhavsytan.