12
Vega skulle snart fylla tio år. Hon hade under sitt korta
liv – nio år och sju månader – hunnit med mera spännande
saker än vad de flesta andra nioåringar ens kunnat drömma
om. Allt det som såg vardagligt ut för andra människor, blev
till sprakande ovanligheter i Vegas ögon. Matteläxor bör-
jade dansa, klassrum blev till slott, måltider fick ben och
sprang två maratonlopp medan Vega satt och petade i ma-
ten. Och så var det zebrorna, lejonen, sjöhästarna, noshör-
ningarna och alla de andra djuren. Många var svåra att ens
hitta något namn på, men de dök upp i tid och otid. För det
mesta var det trevligt. Det enda som inte alltid var trevligt
var att ingen annan tycktes kunna se samma saker. Speciellt
inte Vegas pappa. Han var alltid orolig för henne. Det hördes
i hans röst när han frågade hur hennes dag hade varit, när
han undrade varför hon hade kommit hem så sent från sko-
lan, eller varför hon skrattade så mycket när hon borstade
tänderna. Vega skrattade såklart åt grizzlybjörnen som satt
bredvid henne och duschade med pälsen full av skummigt
schampo, inklämd i badkaret som var alldeles för litet. Vem
skulle inte skratta åt en sådan syn? Men Pappa kunde för-
stås inte se grizzlybjörnen, och inte något annat av djuren
heller, fastän lägenheten var full av dem och Vega lekte med
dem hela tiden. Pappas ögonbryn var alltid sneda som hus-
tak, och ovanför hans huvud kretsade mörka moln. Ibland
började molnen regna, men för det mesta stod de bara stilla
ovanför honom, tunga och gråa.
Vega visste att Pappas tunga moln och hustaksögonbryn
berodde på henne, men hon visste inte vad hon skulle göra
för att få dem att försvinna. Det blev värre när hon berät-
tade för honom om djuren. Det var som om Pappa var rädd