13
för dem. Och oberoende av hur ofta Vega försökte förklara
att djuren inte ville henne något illa, och att hon tyckte om
dem allihop, verkade inte Pappa förstå. Det är till exempel
ganska svårt att förklara för någon som aldrig på riktigt
träffat en mammut, att den lilla ludna mammuten som
bodde i garderoben faktiskt var väldigt vänlig. Den bruka-
de låta Vega hänga sina kläder på dess betar. Och om Vega
vaknade mitt i natten av en mardröm, kunde hon alltid
krypa in i garderoben och kura ihop sig vid mammuten.
När Pappa på morgonen hittade henne sovande i gardero-
ben blev hans hustaksögonbryn så branta att regnet bara
forsade ner. Hon försökte trösta honom och få honom att
lägga sin hand på mammutens mjuka päls, men han väg-
rade. Han tyckte inte att mammuten var vänlig och mjuk,
han tyckte att den inte fanns.
Vega hade ett block som hon brukade rita allt hon såg
i. Det var fullt av färggranna djur och roliga varelser som
bodde i lägenheten eller i skolan eller ute i staden. Vissa
hade namn, som asfaltsbävern Attle eller övergångszebran
Zacharias, men andra var svårare att kalla något. Det var
lättare att rita dem. Hon förvarade sitt ritblock och en pe-
nal full av färgpennor i ryggsäcken som hon hade med sig
till skolan varje dag. Det var skönt att ha blocket nära till
hands när hon träffade ett nytt djur hon ville rita av. Hon
ville inte heller lämna det hemma och riskera att Pappa
skulle hitta det. Han hade nog inte tyckt om att se alla de
konstiga varelserna Vega stötte på om dagarna. Hon ville
inte att hans moln skulle regna oftare än de redan gjorde.
När Vega var yngre hade hon fått gå till en tant och pra-
ta. Tanten hette doktor Wrynck och hade ställt underliga