17
Pappas ögonbryn blev till branta hustak.
”Jag menar, han satt bredvid. Det var såklart jag som
skrev. Jag fick alla rätt tror jag.”
Hustaken blev mindre branta.
”Bra. Dåså.”
Skrap skrap med gafflarna i tallriken. Pappa log mot
Vega och molnen kring hans huvud var nästan lätta.
Det hade varit så här så länge Vega kunde minnas. Mån-
dag spagetti, tisdag rödbetssoppa, onsdag fisk, torsdag
blomkålsgratäng, fredag currygryta. Nästa vecka samma
sak. Godnattsång och lampan släckt samma tid varje kväll.
Pappa var som klockan. Vega visste exakt vad hon kunde
vänta sig. Och det var mer än vad man kunde säga om res-
ten av hennes liv.
Fast de senaste veckorna hade något förändrats. Sommaren
hade övergått i höst, skolan hade börjat. Sådana föränd-
ringar förväntar man ju sig. Men något hade också hänt
med Pappas beteende. Hux flux, som om vinden vänt och
allting plötsligt hamnat uppochner. Men vinden vände ju
hela tiden på Giraffön, och Pappas blomkålsgratäng hade
ännu aldrig hamnat uppochner. Förrän nu.
Pappa hade kommit hem sent från jobbet många kväl-
lar i rad. Det började med att han blev sen med middagen.
Rödbetssoppan var kall och spagettin nästan okokt. Han ver-
kade inte märka det. Molnen cirklade ovanför hans huvud i
obekanta mönster, vita och blåa och gråa. Han åt snabbt och
mumlade, tittade ner i tallriken, stirrade ut genom fönstret.
Lyssnade på något annat, utanför kritcirkeln, men inte på
Vega. Han frågade inte ens om hennes dag som vanligt. Vega
svarade ändå.