9
1.
På måndagen ringde Hoffman. Klockan hade hunnit bli
mycket. Vid halvtiotiden hade jag gått en sen promenad med
Stella. Längs ån, över Strömsholmen och förbi Stadsmuseet
där de äntligen blivit klara med kajen. Vid Kanonhuset stan-
nade vi en stund och tittade ner i vattnet som forsade och
lät i mörkret. Eller det var väl mest jag som tittade, Stella
blev otålig och ville vidare till parken och allt spännande
som fanns där.
Och så precis när vi kom hem och innanför dörren ring-
de Hoffman. Jag såg att det var han och tänkte först att jag
inte skulle svara, men så insåg jag att det i så fall bara skulle
betyda att han fortsatte ringa. Så jag tog samtalet.
Det var förstås Sonja han ville prata med, men hon hade
inte svarat och var heller inte hemma så han fick nöja sig med
mig. Stella hade rullat ihop sig framför öppna spisen som om
hon väntat sig att jag skulle tända en brasa. I och för sig inbjöd
höstrusket till det, men vi hade inte hunnit skaffa nån ved och
jag var inte ens säker på att det gick att elda i den där spisen trots
att hyresvärden försäkrat att den var helt i sin ordning och att