11
Jag ville inte, verkligen inte, jag visste hur det var med Hoff-
man och hans krav på den som gav sig in på att hjälpa honom
med det ena eller det andra. Det började bra och i all vänskap-
lighet,sen innan man visste ordet av hade man reducerats till en
assistent som blev utskälld för minsta lilla. Och den där boken
om industrimagnaten August Stålberg och låstillverkningen,
den hade varit på väg länge. Den kom ingen vart, den skulle
aldrig komma nån vart.
”Kanon!”sa Hoffman, sen tystnade han,som om han väntat
sig mer. Men jag gav honom inget mer, så efter en kort paus
sa han att ja, men du, du kan väl be Sonja ringa mig när hon
kommer hem.
”Klockan är snart halv elva.”
”Jaja.”
”Hon kan väl ringa i morgon, eller om du ringer henne.”
”Visst, självklart, men du kan ju hälsa och säga att jag sökt
henne.”
”Det ser hon nog på telefonen, men jag ska hälsa.”
Efter nån avskedsfras la vi på och jag kände hur jag an-
dades ut. Sonja hade ingen förståelse för det där, hur jag
kände inför Hoffman, att jag liksom blev rädd för att dras
in i något direkt han hörde av sig. Jag hade ju rätt, det var så
det var. Fast Sonja såg inte det, eller så var hon inte rädd för
att dras in. Kanske var det rent av så att hon var en av få som
kunde verka och arbeta tillsammans med Hoffman. Han
hade avverkat många ideellt lagda personer i sitt liv, andra
också för den delen, men Sonja hade han aldrig lyckats slita
ut. Hon hade känt Hoffman länge och verkade inte se det
som alla andra såg. Det var väl bra. Hoffman behövde nån