15
pundare från Arboga som inte ens haft vett att göra sig av med
vapnen eller tvätta blodet från kläderna. Fast bilen hade dom
sett till att bränna, troligen för att den var stulen och inget att
ha. Eller så bara för att de hade sett på film att det ska gå till på
det viset. Utredningen hade ändå dragit ut på tiden och snart
skulle rättegången inledas. Sonja skulle sitta med, det var det
hon förberedde sig för.Hela kvällen hade hon tillbringat med en
väninna som råkat ut för något liknande för ett par år sen. Vä-
ninnan visste hur det gick till,hon visste att det skulle bli tungt.
”Så vad mer exakt är det Hoffman vill att du ska göra?”
”Skriva ett nytt meddelande och så göra om affischerna.”
”Kan han inte göra det själv?”
”Han hinner inte, orkar inte, jag tror han är sjuk.”
”Hoffman är alltid sjuk, har alltid varit.”
”Men nu är han sjuk på riktigt.”
Möjligen var det så. Hoffman hade gått omkring med högt
blodtryck så länge jag känt honom, fyra fem år. Trycket hade
förmodligen varit högt längre än så. Han hade säkert haft det
redan som barn. Det som oroade mig var ändå inte Hoffmans
hälsa utan att han bett Sonja göra sånt som hon inte klarade av.
Sonja hade en del svårigheter, bland annat med läsningen,
men var väldigt kapabel på sitt sätt, om man nu längre kan
använda ett sånt ord. Svårigheterna hade bidragit till att hon
inte haft en riktig anställning på länge,det hade varit plusjobb
och praktik och extratjänster och jag vet inte allt. Och nu var
hon alltså placerad i Hoffmans nya förening, den senaste i
en lång rad: Arena för Arbetarhistoria, förkortat AA. Inte så
smart förkortning kan man tycka, men den förkortning som
först varit på förslag var knappast bättre, AfA, så Hoffman