17
var ofta, hände det att jag mumlade fram orden för mig själv
i mörkret innan jag somnade.
När bönen var över reste sig Sonja på armbågen,gav mig den
vanliga godnattpussen,sträckte sig över och släckte lampan.Det
hördes röster nerifrån Kungsplan, bildörrar stängdes, knastret
av småsten under däcken och motorljud som försvann genom
passagen ut mot Kriebsensgatan.
Jag blundade, tänkte på Hoffman. Det var inte bra, det var
aldrig bra om man tänkte för mycket på Hoffman.