16
Automobilen stannade, chauffören klev ut och öpp-
nade min dörr.
– Så där ja fröken, då var hon framme.
Jag kände mig plötsligt både blyg och barnslig och
inte det minsta filmstjärnelik när jag gled ner från sä-
tet och klättrade ur bilen med kappsäcken i ett stadigt
grepp. Jag kom ihåg att räta till kjolen och dra upp
knästrumporna innan jag neg för de två människorna
i vitt. Man må vara fattig, men det är ingen orsak att
vara ohyfsad, brukar mor säga.
Två kvinnor stod på trappan i precis likadana sjuk-
sköterskekläder. I övrigt kunde de inte vara mera olika.
Den ena var ung, lite trind och hade rosiga kinder.
Några ljusa fjuniga lockar stack fram under huvud-
duken. När hon log fick hon smilgropar i kinderna,
sådana som jag alltid har önskat mig. Men man kan
inte ha smilgropar om man har ett så smalt ansikte som
jag, det skulle bara se egendomligt ut. Den andra kvin-
nan var lång och smal och hade mörkt hår i en stram
knut i nacken. Hon var den äldre av de två och hon
tittade strängt ner på mig, som om jag precis gjort
något styggt.
Men nu talade den ljusa.
– Här har vi lilla Stina förstår jag, gick resan bra?
– Tack ja, mumlade jag och neg en gång till.
– Jag är syster Petronella och det här är Hallonback-
ens översköterska, syster Emerentia.
Jag neg en tredje gång för säkerhets skull. Syster
Emerentia synade mig bistert men böjde sedan på
Slottet i skogen