17
nacken i en mycket liten nickning som väl var någon
slags hälsning.
– Följ med här så går vi upp till avdelningen, sa syster
Petronella, jag kan bära din väska.
Syster Petronella tog min hand och vi gick upp för
trappan till huset. Vi gick genom de stora tunga trä-
dörrarna med gröna fönsterrutor och kom in i en
väldig entréhall. Golvet var gjort av mönstrade sten-
plattor, väggarna målade i ljust grönt med sirliga deko-
rationer lite varstans. Jag hade aldrig sett någonting
liknande, det var som en järnvägsstation och en kyrka
på en och samma gång. Men mycket större.
Det gick oändligt långa och breda korridorer både
åt höger och vänster och framför oss låg en bred grå
trappa med snirkliga järnräcken som ringlade upp
genom flera våningar. Jag försökte vända huvudet uppåt
för att se var taket kom emot och snubblade nästan på
mina egna fötter.
– Här ska vi upp, sa syster Petronella.
Vi gick några steg innan jag var tvungen att stanna och
hosta. Syster Petronella väntade tålmodigt och så fort-
satte vi.
Byggnaden kändes nästan ännu större från insidan.
Men några människor syntes inte till, förutom en an-
nan sköterska som gick förbi oss på andra våningen
med en liten kärra framför sig.
– Är det många patienter som bor här? frågade jag.
– Inte så värst, svarade syster Petronella, men det blir
flera hela tiden nu när allt är återställt efter branden.
Slottet i skogen