18
– Har det brunnit här?
– Ja då, visste Stina inte det? Hela östra flygeln brann
för några år sedan. Då fick man stänga sanatoriet. Men
nu är vi igång igen.
Hon såg stolt ut när hon log mot mig. Men jag kunde
inte låta bli att huttra till. Det finns ingenting jag är så
rädd för som bränder. Det brann på Munkholmen en
gång när jag var en liten unge. Olle och Edith och jag
stod på berget och tittade och det var några som inte
hann ta sig ut från sitt hus … nej, det var för otäckt.
– Syster Petronella …
– Ja?
– I den där branden, dog någon?
Syster Petronellas smilgropar försvann.
– Inte ska Stina fundera på det. Ingen orsak att göra
sig mörkrädd. Allt är i sin ordning nu och Hallon-
backen är det modernaste och bästa sanatoriet i hela
Europa, ska hon veta! Stina har haft en kolossal tur
som fått komma hit!
Än en gång fick vi ta en paus tills jag hostat klart. Hur
långt skulle vi gå egentligen? Det kändes som om vi
vandrat i samma korridor i flera minuter.
– Seså, då är vi framme på avdelning 14! sa syster
Petronella återigen muntert och saktade in.
Hon öppnade dörren till ett rum, eller en sal kanske
man borde säga. Här inne var så gott som allting krit-
vitt. Väggarna var vita, taket vitt, till och med himlen
utanför var vit snarare än blå. Åtta stramt bäddade
sängar stod i två led, från taket hängde vita draperier.
Slottet i skogen