19
Alla sängarna var tomma.
– Nu får Stina välja bädd alldeles själv!
– Men … är det bara jag som ska sova här?
– Javisst! Som sagt var, vi får in flera patienter hela
tiden, snart får Stina nog sällskap.
Jag svalde. En hel sal bara för mig själv. Det var sådant
jag drömt om ibland hemma på Sjömansgatan när det
knappt gick att hitta en ledig fläck att sitta på eftersom
det fanns syskon överallt. Nu hade jag mer än gärna
haft mina syskon med mig, här hade vi ju haft gott om
utrymme allesammans. Mor också.
Jag gick långsamt fram till fönstret i ändan av salen.
Vi var högt uppe. Trädtoppar så långt ögat nådde, jag
kunde också se en skymt av sjön vi åkt förbi långt där
nere.
– Jag väljer den här, tack, sa jag och lade handen på
den kalla vitmålade gaveln på den bädd som låg närmast
fönstret till höger.
– Det hade jag också gjort, log syster Petronella. Då
ska vi väl packa upp?
Hon lade min kappsäck på sängen, öppnade den och
började raskt lyfta fram mina saker. Jag hann precis
kasta mig fram och få tag i Robinson Kruse innan den
for i golvet.
Bredvid sängen fanns en låg liten byrå. Jag lade in bok-
en, snurran, glansbilderna och fotografiet i den översta
lådan medan syster Petronella hängde in mina kläder i
ett smalt skåp en bit bort. Min docka Rosa fick sitta
ovanpå byrån. Jag tyckte hon såg ovanligt förvånad ut.
Slottet i skogen