20
Egentligen är jag för stor för dockor, men det kän-
des ändå trevligt att ha Rosa med mig. Dessutom blev
hon som en färgklick bland allt det vita i sin rödrutiga
klänning.
– Nu så, sa syster Petronella, nu tycker jag Stina pas-
sar på att vila ett slag före kvällsmålet. Potta finns under
sängen, dricksvatten i kannan vid dörren. Vandra inte
iväg någonstans, utan stanna kvar på avdelningen. Ser
hon det lilla snöret här på väggen?
Visst gjorde jag det. Ett ganska tjockt vitt snöre med
en rund pärla i änden.
– Drar hon i snöret ringer en klocka borta i avdel-
ningssköterskans rum. Men snöret drar man bara i då
det verkligen är nödvändigt. Inget ofog.
Jag skakade på huvudet. Jag skulle minsann akta mig för
att dra i något snöre. Jag såg framför mig hur en jättelik
klocka ringde så det dånade precis bredvid den stränga
syster Emerentia och hur hon rasande kom farande ge-
nom korridoren. Det ville jag inte vara med om.
– Då så! Vila nu, sa syster Petronella och försvann ut
genom dörren.
Jag kunde höra hennes steg tona bort i korridoren.
Sedan blev det tyst. Alldeles väldigt tyst. Jag kunde inte
komma på att jag någonsin befunnit mig på en plats där
jag inte kunde höra någonting alls.
Jag fick en ny hostattack och mina hostningar ekade
som pistolskott i den tomma salen. Så tyst. Så vitt. Så
märkvärdigt allting var. Jag vet inte riktigt vad jag hade
föreställt mig, men jag hade nog tänkt att det skulle
Slottet i skogen