21
finnas mera färger och ljud på sanatoriet. Och andra
barn också.
Jag satte mig på sängkanten och snusade lite på min
kofta. Mor. Jag undrade vad de hade för sig där hemma
just nu. Tänkte de på mig? Var de oroliga? Jag skulle
skriva ett brev till dem så fort jag hade möjlighet, syster
Petronella skulle säkert ge mig papper och penna.
Vad skulle jag skriva? “Jag har kommit till ett slott
långt inne i skogen.” De skulle nog tro att jag hittade
på, fastän det ju var nästan sant.
Jag hade ingen lust att vila mig. Istället gick jag fram
till fönstret igen. Fönsterbrädet var brett och bastant,
det skulle gå bra att sitta på det om man kunde ta sig
upp. Jag gjorde ett försök att häva mig upp, men det
högg till så häftigt i bröstet att jag fick ge mig och förbli
stående på golvet.
Det var vackert där ute. Hösten närmade sig och här
och där bland talltopparna skymtade jag björkar som
höll på att gulna. Jag blev så glad när jag såg några
människor som rörde sig där ute på marken, det hade
nästan börjat kännas kusligt att vara ensam här uppe.
En del var sköterskor, det såg man på de vita kläderna.
De andra måste vara patienter precis som jag. Men de
såg ut att vara väldigt mycket äldre. Några rörde sig med
käpp, andra satt på bänkar.
Nu lade jag också märke till två andra hus närmare
sjön. De såg mera ut som hus man bor i än sjukhus-
byggnader. Stora fina villor i mörkt trä. Vem bodde
där? Syster Emerentia kanske?
Slottet i skogen