U
var bra, det var inte frågan
om det. Frågan var snarare, tänkte Karla när hon
fick igång elden, varför det alltid var hon som steg
upp i gryningen.
Per, hennes tvillingbror, låg fortfarande och sov. Det var
han som högg veden, men när det kom till att elda, när
ugnar och hus skulle värmas, då blev det Karlas jobb. Det
var likadant med näten.
Det var han som lade ut dem, rodde långsamt i plattlugnt
vatten och bredde ut näten som om de vore sängbolster.
Men när det nästa morgon stormade så att det gick vitor i
viken, då var det hon som skulle ta upp dem.
Karla kände på degen, rörde ner mera råg. Det fanns inte
mycket kvar av förra årets skörd, det skulle nätt och jämnt
räcka.
Det var bara de två, Per och hon. Deras pappa hade dött
när de var små, och deras mamma för mindre än ett år se
-
dan. De var tillräckligt stora för att klara sig, eller, tänkte
hon medan hon rörde, hon var tillräckligt stor för att klara
sig.
Hon bredde en duk över tråget och såg till att elden tog sig.
Till sist gjorde hon ett kors i degen. Det välsignade brödet,