KARLA
Freja har slitit sig!
Freja var Pers stolthet, han hade byggt skötbåten nästan
själv. Deras granne, Eriksson, var bordläggare och hade hjälpt
till, men resten hade Per gjort på egen hand.
Det har inte blåst inatt, sa han. Tror du att jag är dum?
Karla skrällde med spiskroken. Hon kanske inte kunde få
upp honom, men hon tänkte inte vara tyst. Hon skramlade
med vattenhinken, öppnade dörren som gnisslade och mötte
Elisabet, grannflickan, på trappan. Eriksson och Maja hade
tre barn, Elisabet var det äldsta. Hon var sju år och hittades
alltid i Pers närhet.
Mamma säger att ryssarna kommer, sa hon, andfådd efter
att ha sprungit.
Har Per vaknat?
Vad tror du?
Får jag väcka honom och säga att ryssarna kommer?
Du kan ju försöka.
Per, som kunde vara så trilsk och obändig mot Karla, var
mjuk som smör med Elisabet.
Nu kittlade Elisabet honom. Han skrattade på det där sättet
som han skrattade förr, då mamma levde.
Ryssarna, hade Elisabet sagt. Karla hade hört samma sak.
Ryktet gick snabbare än ryssarna gick till fots. Det sades att
folk lämnat hus och hem för att komma undan när ryssarna
tog sig genom socken efter socken.
Bara hörsägen, hade Per sagt.