KARLA
hakan. En gång, tänkte Karla, hade de legat intill varandra i
mammas mage, närmare än så kunde man väl inte komma
en människa?
Det är bara de två, sa Per. Riskera att bli fånge eller lämna
allt.
Det hörs på dig vad du vill, sa Karla.
Per svarade inte henne men ropade till Eriksson som högg
ved.
Du vill väl inte heller att vi ska ge oss av?
Eriksson hade sonen Valdemar i hasorna då han kom bort
till dem.
Det är svårt att veta, sa han. Det finns ju de som tycker
att man inte ska vänta.
Precis vad jag sa, sa Maja.
Men att lämna skörden obärgad, fortsatte Eriksson. Vi
borde åtminstone få in rågen.
De kanske inte ens kommer hitåt, sa Per.
Elisabet och Valdemar satt på trappan. De lät blicken gå
mellan de stora, som om orden var fågelungar på väg ut
och in ur boet.
Karla fick ögonen på en grå sten på marken, plockade upp
den och höll fram den mot barnen.
Har ni sett? sa hon. Det är en gumma.
Hon pekade på den vita ringen ovanpå det grå, precis som
ett ansikte som kikade ut bakom ett fönster.
Är det? sa Elisabet. Får jag den?