11
väskorna skar in i hennes händer så att de blev alldeles skrynk-
liga. Hon fick hejda sig från att hela tiden fråga mamma ”är vi
framme snart?” så där som småbarn gör.
Vägen färgades orange av gatubelysningen, allt annat var
svart. Ibland tyckte Flora att hon kunde skymta enstaka ljus
på högra sidan av vägen, det kanske fanns hus där? Men inget
av husen var det som de skulle till.
– Jag måste vila en stund, gnällde Flora och ställde ner
väskorna på marken.
Det dunsade till lite så där ihåligt och Flora insåg att hon
stod på en bro. Det fanns räcken på båda sidorna och hon kunde
höra vatten brusa någonstans långt där nere. Hur hög var bron
egentligen?
Flora lät väskorna ligga kvar och gick fram till det ena
räcket och kikade ner.
Det var bara mörkt, hon kunde inte se vattnet. Kanske stod
hon vid en jättedjup avgrund?
Hon skyndade sig att komma ikapp mamma.
– Vi är nog framme alldeles snart, sa mamma men övertyga-
de varken Flora eller sig själv.
Efter bron blev det glesare mellan lyktstolparna, emellanåt
gick det knappt att se sina egna fötter. Flora förstod ändå att
de var nära havet nu, för det blåste ordentligt och luktade salt
och ruttet.
Plötsligt tvärstannade mamma och ropade till.
– Titta, Passadvägen! Nu kan det inte vara långt kvar.
Namnet stod på en skylt som hängde på en rätt hög tegel-
mur och när de gått längsmed muren ett tag fick de syn på ett
hus. Ett urgammalt litet hus var det, också det byggt i tegel så
att det nästan smälte ihop med muren.
I_Frantz_Hemligheten_i_Helmersbruk_210829.indd 11I_Frantz_Hemligheten_i_Helmersbruk_210829.indd 11 2021-08-30 15:552021-08-30 15:55