12
– Är det där vi ska bo? utbrast Flora.
– Jag tror det.
– Hur kommer man in då?
– Där borta är en grind i muren. Kom nu, jag fryser!
Mamma högg tag i den lilla grinden. Först drog hon i den,
sedan knuffade hon. Grinden ville visst inte öppnas.
– Nämen, vad i fridens dagar? flämtade mamma.
– Ska jag försöka?
– För all del, men den tycks ha rostat fast eller något.
Mamma klev åt sidan och Flora tog tag i handtaget.
Grinden gled upp med ett litet gnissel, det lät nästan som
att den sa ”ha-haa”.
Mamma brast ut i skratt.
– Hur gjorde du det där?
– Jag bara drog, den är ju inte ens trög. Kom nu.
De gick genom grinden och vidare runt husknuten där de
hittade en kort trappa som ledde upp till en dörr.
– Vi knackar väl på? sa mamma.
– Men gör det då!
Flora hade inte menat att snäsa, men hon kunde inte låta
bli.
Vad hade mamma ställt till med? Det var mörkt och kallt
och hemskt och huset var … ja, vad skulle man säga, så himla
ensamt. Det var något ledsamt över det. Skulle de verkligen bo
här i en hel månad? I ett litet sorgligt hus i ett stort klibbigt
mörker?
Men när dörren slogs upp flödade varmt ljus ut över trappan.
I dörröppningen stod en farbror. Han såg allvarlig ut, men inte
det minsta farlig.
– Jaha ja. Där ser man, sa han med en fundersam min.
I_Frantz_Hemligheten_i_Helmersbruk_210829.indd 12I_Frantz_Hemligheten_i_Helmersbruk_210829.indd 12 2021-08-30 15:552021-08-30 15:55