13
Det var en lite märklig sak att säga, tyckte Flora. ”Välkomna!”
eller ”Gick resan bra?” hade väl varit mer naturligt. Men man-
nen tecknade istället med handen att de skulle stiga in och
plirade intresserat på dem när de kånkade upp sina grejer för
trappan.
Han var liten för att vara en farbror, kortare än Flora fast
hon bara var tolv år. Han hade fjunigt ljust hår som spretade
hit och dit, och ljusblå ögon. Det var svårt att gissa hur gam-
mal han var, men äldre än mamma i alla fall. Han såg ut som en
blandning av en ganska bister tomte och ett stort barn.
– Goafton goafton, hojtade mamma pinsamt högt.
Det var varmt inne i huset och luktade så där skarpt men
gott som det gör när man eldar i en öppen spis. Huset såg
ledsamt ut på utsidan, men inuti var det hemtrevligt.
Flora lät de tunga väskorna dimpa ner på tamburgolvet och
pustade ut.
– Det regnar ser jag, mumlade mannen och såg på deras
blöta kläder. Vi får hoppas att det inte fryser till och blir halt.
Mamma hade fått av sig vanten och sträckte fram handen.
– Trevligt att träffas. Det är jag som är Linn Winter och
det här är Flora.
– Jaha ja. Fridolf heter jag. Jag bor här bredvid.
Flora krängde av sig skorna och tassade in i ett litet var-
dagsrum. Två fåtöljer stod framför den sprakande brasan, det
var väl där de skulle sitta och äta de där korvsmörgåsarna.
En dörr ledde till ett kök med citrongula skåpluckor och från
hallen gick en trappa upp till övervåningen.
– Aj så trevligt här är, sa mamma.
Fridolf nickade allvarsamt.
– Joom, sa han. Portvaktsstugan har jag alltid tyckt om.
I_Frantz_Hemligheten_i_Helmersbruk_210829.indd 13I_Frantz_Hemligheten_i_Helmersbruk_210829.indd 13 2021-08-30 15:552021-08-30 15:55