15
på med hög röst och Fridolf muttrade någonting om vatten-
ledningar och spjäll. Han verkade inte speciellt glad att se dem,
tyckte Flora. Varför hyrde man ut ett hus om man inte ville ha
hyresgäster? Å andra sidan tyckte Flora att det var irriterande
med sådana där tillgjorda människor som skulle flina upp sig
hela tiden. Då föredrog hon bistra, men snälla, små farbröder.
Hon gick uppför trappan till övervåningen. Hon hamnade
i en liten hall med tre dörrar, öppnade den som var närmast
trappan och steg in i ett rum med blommiga tapeter. I hörnet
stod en gammaldags säng med en snirklig järngavel, och ett
litet nattduksbord. Vid fönstret fanns ett skrivbord och en stol,
och precis innanför dörren stod ett stort vitmålat klädskåp
med speglar på dörrarna.
Hela grejen med Helmersbruk och en månad vid havet
började kännas lite bättre nu. Sådana här tapeter hade Flora
alltid önskat sig. De vita spetsgardinerna var också snygga,
de såg gamla ut.
Det är ett riktigt Anne på Grönkulla-rum, tänkte Flora och
lade sin röda ryggsäck på det virkade sängöverkastet. Mössan,
den långa halsduken och jackan lade hon på stolen.
Hon gick fram till fönstret och kikade ut i hopp om att få syn
på den där herrgården, men trots att hon nästan tryckte näsan
mot rutan kunde hon bara se mörker och sin egen spegelbild.
Nerifrån tamburen lät det som om Fridolf var på väg att gå.
– Nu får ni klara er på egen hand. Knacka på om nånting
bekymrar er. Jag är alltid hemma.
– Tack så mycket, sa mamma.
Fridolf såg upp mot Flora som stod i trappan.
Han såg med ens förvånad ut. De stora blå ögonen under
de buskiga ögonbrynen stirrade på Flora.
I_Frantz_Hemligheten_i_Helmersbruk_210829.indd 15I_Frantz_Hemligheten_i_Helmersbruk_210829.indd 15 2021-08-30 15:552021-08-30 15:55