16
– Nog är det underligt …, mumlade han tyst men innan
Flora hann fråga vad som var så underligt med henne vände
han sig mot mamma istället.
– Nåjo. Ni ska nog trivas. Det har bott bra människor i det
här huset. Det goda sitter i väggarna. Märker ni det?
Nu såg han på Flora igen.
– Jo, sa Flora för det kände hon faktiskt.
Det satt något gott i väggarna i portvaktsstugan. Det kanske
var därför hon redan blivit lite gladare.
Dörren blåste igen med en smäll bakom Fridolf. Mamma
fnittrade till.
– Han var ju ingen solstråle precis, men han verkar snäll.
– Jag tycker om honom, sa Flora.
– Jag med. Men vad säger du nu då, Flisan? Om huset och
allt?
– Det är bra.
– Är det säkert? Tror du att det här blir bra?
Mamma såg ängslig ut. Det var så dags att vara ängslig
nu. Nu kunde de ju inte längre ångra sig.
Men Flora bestämde sig för att vara vänlig och klappade
mamma på armen.
– Det blir säkert finemang!
De försökte göra sig hemmastadda med en gång. De bädda-
de sängarna, mamma ställde skrivmaskinen på ett bord i var-
dagsrummet och Flora radade upp skolböckerna på skrivbord-
et i rummet med de blommiga tapeterna. Anne på Grönkulla och
Spöket på Canterville lade hon på nattduksbordet. I klädskåpet
hängde en massa gamla kläder, bara en hylla var tom. Men det
spelade inte så stor roll, för Floras kläder tog nästan ingen
plats.
I_Frantz_Hemligheten_i_Helmersbruk_210829.indd 16I_Frantz_Hemligheten_i_Helmersbruk_210829.indd 16 2021-08-30 15:552021-08-30 15:55